Med kundens bästa i åtanke?

Låt mig först erkänna att jag inte ens har läst IPRED-förslaget i sin helhet, så detta inlägg kommer inte i första hand att handla om IPRED, utan om den industri som musikbranschen är idag och mitt allmänna stöd för nerladdning så länge industrin vägrar att ändra på sig.

Sanningen är den att musikindustrin och filmindustrin är föråldrad på gränsen till antik. Jättarna har växt sig feta och föredrar nu att vila på lagrarana snarare än att ta tag i de problem som uppstått. Åtminstone så länge det inte innebär att de måste ändra sina uråldriga rutiner.

Redan innan Elvis och Beatles slog över hela världen och började sälja skivor internationellt fanns det ett problem för industrin att olika regelverk i olika länder satte käppar i hjulet för skivbolag och distributörer. På 60- och 70-talen gjordes några halvhjärtade försök att få till ett gemensamt regelverk för att underlätta distributionen av nya produkter. Dessa lades dock snabbt ner då man upptäckte att det fanns stora pengar att tjäna på att distribuera enligt de gamla normerna.

Konsumenterna fick helt enkelt fortsätta finna sig i att en skiva kunde släppas under sommaren i ena änden av världen och inte förrän till hösten fanns den att tillgå i en annan del av världen. På senare tid har detta, speciellt inom spel- och filmindustrin- blivit pinsamt påtagligt. Ett spel eller en film kan släppas över ett år senare i till exempel Australien än det görs i USA.

Tidigare fanns det pengar att tjäna på "overseas imports", dvs amerikanska eller japanska produkter som importerades till andra länder och sedan såldes till dubbla priset. Skillnaderna mellan den ena och den andra produkten kunde vara något så subtilt som ett annat omslag eller en omvänd låtordning. I bästa fall kunde det finnas ett extra spår på någon av produkterna. Det var en metod för jättarna att ta ut denna extra avgift, och naturligtvis utan att artisterna fick se ett öre av denna verksamhet. Artisterna får istället en fast summa per såld skiva, oavsett om skivan säljs för tio eller 300 kronor.

Är det någon som har frågat sig varför det inte går att köpa skivor i Afrika eller bortre asien (Japan och Sydkorea undantaget)? Det är för att den fasta summan som skulle gå till artisterna skulle äter upp för stor del av vinsten för jättarna. De känner att det inte är lönt att satsa på kapitalsvaga områden och istället fortsätta sitt ocker på den kapitalstarka marknaden. Underligt, med tanke på hur mycket de, enligt utsago, värnar om "sina" artisters väl.

I och med möjligheterna att ladda ner film, spel och skivor har den möjligheten försvunnit. Ingen tolererar att vänta ett år på en film som går att ladda ner på nätet samma dag som den släpps i USA. Inte heller betalar man ett överpris för att få en importerad version av samma film.

Efter att skivbolagen totalt missat tåget med nerladdning- på grund av samma lättja som gjorde att man inte tog tag i globala distributionsregler- sätter de nu sitt hopp till att hota nerladdare med böter på miljonbelopp och fängelse i minst fyra år vid en fällande dom (IPRED2 innehåller faktiskt sådana förslag). Detta gör de för att de vill försvara artisterna i sitt stall. Jag har svårt att tänka mig att de artister som försvarar IPRED vet vad det kommer att innebära för dem. Några extra slantar kommer de åtminstone inte att få se.

Jag har mer att säga om industrins våldförelse på sina kunder, så jag antar att vi hörs snart igen.